En mycket god middag
Jag var ute i Kungens Kurva i lördags för att titta på lite köksalternativ och eventuella vitvaror när jag fick en inbjudan att stanna till i Örnsberg på en middag. Efter att ha vandrat runt bland några butiker - som oväntat nog inte var packade med kunder, trots jultider - så hoppade jag på tunnelbanan norrut igen. Väl på plats möttes jag av en Robert i full färd med att knåpa till kvällens middag, Maja i full färd med att kolla in galaklänningar från Nobelfesten och Alvar i full färd med att vara en lördagsgodisenergisk fyraåring.
Medan vi flög runt med några flygplan i lägenheten och drack lite julmust så förklarade Robert att han inspirerats av en rätt i Mathias Dahlgrens bok Det Naturliga Köket. Visserligen var de flesta råvarorna utbytta, men några delar var kvar, åtminstone i någon slags form. Men innan vi kom så långt så var det dags för en förrätt beställd av Maja: Löjromstoast med champagne. En enkel klassiker som man inte behöver experimentera med för att nå toppnivåer. Champagnen var en flaska Jacquesson Cuvée nº 734, som var god, om än inte bästa någonsin. Men med den smaskiga toasten så var ribban satt i alla fall.
Några dinosaurier kom fram, lite Star Wars-referenser dök upp, och lite mer jagande runt i lägenheten skedde medan det slets och jobbades med huvudrätten. Robert hade gjort en kryddblandning med friterad timjan, friterad rosmarin och enbär som användes till renkalvfilén som fick agera proteindelen i stället för receptets föreslagna rådjurskött. Sedan grillade han även lite purjolökar i stora bitar och gjorde en potatispuré och en sky för att knyta ihop det hela. Hela anrättningen serverades med en flaska E. Guigal Gigondas 2007, ett väldigt väldigt välsmakande och smaskigt vin som tydligen gick åt väldigt snabbt på Systembolagets släpp i september, för nu finns det tyvärr inte att få tag på den vägen längre. Synd, för det är ett vin som jag själv skulle kunna köpa och lagra lite.
Renköttet var bland det möraste jag ätit på länge - kanske någonsin. Mjukt som varmt smör, rött och lagom blodigt, och med en helt strålande smak. Jag var otroligt glad och nöjd med vad jag serverades, och jag med tanke på de glädjeyttringar som hördes runt bordet så var alla andra i sällskapet också nöjda. Mest nöjd var kanske Alvar, som avslutade sina köttbitar (många!) långt innan vi andra hade hunnit särskilt långt. Kanske för att vi satt och pratade om Wordfeud, mardrömmar om skilsmässor, IQ (igen), alkoholattityder och en hel del annat som kan tyckas oväsentligt när man har så pass bra mat framför sig.
Därefter blev det dags för en sista lekomgång innan den yngste skulle gå och sova. Som tur var hade Robert lovat bort sig denna gång, så han fick fäktas lite, Star Wars-style, medan jag bara gjorde små inhopp som Obi-Wan Kenobi då och då. Maja fick inte vara med då hon är en flicka, och de leker inte Star Wars tydligen. Jag vet inte vad barn lär sig på förskolor nuförtiden. Medan grabbarna i sällskapet fightades så tog Maja fram en liten snaps för att avrunda måltiden. Då det är jultider så var det en Aalborg Jule Akvavit som hälldes upp, och även om denna var god så var det ändå inte lika gott som Ouzo.
Efter den dramatiska kampen där Alvar egentligen aldrig ville sluta, utan utbrast "Nu är det en ny bana" efter att han besegrat Robert, så var det sängdags för honom. När John Blund slutligen hade gjort sitt så kom konjak och choklad fram. Maja tyckte hon hade kommit på en genial idé när hon strösslade lite salt på chokladen för att få den där härliga blandningen, men när jag testade så åkte allt salt av chokladen i munnen och skapade lite av en saltchock. Tanken var kanske god, men jag föredrar att chokladen och saltet redan är blandat framöver. Lesson learned.
